Av, det är en sådan där preposition som man kan använda för att ge sig. Och det var vad jag gjorde. (Efter episoden i 1185.) Med gök i blick och utan sinne för väder irrade jag hemåt.
Tättingar florerade i de bryn som är tillfinnandes i snart sagt varje skogs utkant. Och jag har sett en (1) sådan där jättevaddennuhettesommanförnågraårsedanimediernavarnadeförattdensnartkommeratttaövermiljönhelt och hållet. Men resten av miljön var, det obeaktat, kvar.
Tänkte jag? Ja, det gjorde jag. Jag tänkte på Humbert (vi kan kalla honom så). Som skrek, på sitt impulsiva sätt, att allt det där med miljö är bara bluff. En och en halv grader! Pöh! sade han och viftade i luften.
I denna sak håller jag fullständigt med Humbert med undantag endast av att jag anser att han har fel. Miljön är inte längre v.d.v. Framtiden är inte heller v.d.v. Miljöns framtid är inte v.v.d.d.v.v.!!!
Kanske bjuder jag hem Greta på en kopp klister. Det får nog ni, läsare, veta efterhand.