XVIII.
Mellanskolan var inte trevlig. Inte lika trevlig.
Man började kräva att han skulle läsa läxor. Det gick inte som förr att göra dem under någon sysslolös lektion.
Till detta kom mångahanda andra omsorger om själen – om dess existens hade han tidigare inte varit medveten – och om andras själar. Vitsorden dalade.
Hans mor längtade söderut, till Nyland. Hans storebror längtade likaså tillbaka dit, till Hangö, till sina drömmars stad.
Kanske smittades han av broderns längtan och berättelser. I Hangö är gatorna av guld – tror jag…
Det kom en kallelse till fadern att återuppta rektorskapet. Farmor i Kaskö dog. Man flyttade.
En av fars barndomsvänner ställde långtradaren till förfogande. När den var framme och sakerna burits in i den nygamla bostaden, låg han på sin säng i det tomma rummet och drömde. Här, i staden, lyste höstliga gatlyktor in genom fönstren och kastade löftesrika skuggor från lövträden vid Esplanaden.
Med förväntan och spänning avslutar han den första delen av sina minnen. Barnen tillägnade, och barnbarn.