När man reformerar språket, bör man göra det ordentligt.
Så tänker Mina, och så tycker jag. Vad är det för skeidonbita, skeidonbita att bara då och då renovera enstaka ord och uttryck? Sju skeidar och ein bita, he kallar ja för ita!
Det är boendet jag tänker på, boendet från i förrgår. När det först dök upp i rikssvenska medier föreföll det oss märkligt, oss som talar en riktig svenska. En tant från Sverige kunde exempelvis hävda att hon bor ”själv” i ett ”boende”.
Ja, hur annars? Vem annan kan bo för mig?
Men ut, det är vad vi bör löpa linan. När jag publicerat detta inlägg skall jag räkna mina slantar. Om jag då har råd, uppsöker jag ett kaffedrickande som finns i servicestationen i närheten. Det är ännu tidigt på dagen och när jag kryper i mitt ensamma sovande i kväll, tror jag inte att jag behöver vaka för den skull.
En god sömn är viktig. Pigg och alert stiger jag upp och går med raska steg till mitt arbetande. Eller, om det är en ledig dag, kokar jag kålsoppa i matlagandet och uppsöker därefter det kommunala läsandet för att ta del av ett gott blogginlägg eller två. Eller, om jag är pensionerad och formellt ledig, dagdrivandet där det stod inte mindre än nio sysslolösingar i går kväll i vårsolen. (Den som ler härligt som Maisu. Där, bortom knuten.) Och allt detta gör jag…
…själv.