Det är idus idag. Dagen för räkenskap. Dagarna 13-15 mars är ju också nationella fantasidagar i Östafrika och i de flesta medlemsstater i Europeiska Unionen. Under dessa tre dagar kan man inbilla sig vad som helst och påstå vad som helst utan småborgerliga krav på sannfärdighet och sånt.
Därför återgår mina tankar ännu idag till flydda tider.
En stjärna vinkar ivrigt: det är den lilla pölen vid sågspånsupplaget. Det är mars och den är frusen och vi spelar ishockey där. När jag i ett annat nu betraktar en isbana utanför mitt fönster, av kommunen plogad och beredd, ser jag inte en valp nyttja den.
Vår pöl blev aldrig plogad av det allmänna. Men vi nyttjade den från mörkrets av- till dess inbrott. Många var vi inte och… var är de nu?
Jag har mött dem senare, många hundra kilometer från pölen. En är en man i staten eller närmare bestämt kommunen. Han sitter vid ett kommunalt bord med en kommunal dator och håller uppsikt över kommunala angelägenheter.
En annan färdas vida omkring i privat regi. Hans uppdragsgivare är olika firmor och entreprenörer och han gör reklam.
En tredje arbetar i skogen och med skogen. Han går med tunga och långa steg bland björkar och tallar; mäter, räknar och avverkar.
Den som skriver detta gör ingenting sådant. Han bara minns. Han försöker minnas vad vi sedan gjorde, när vintern var slut.
Kanske tog den aldrig slut. Det är tungt att minnas, och minnas.
”Beware the Ides of March” (Shakespeare, Julius Caesar).