Han har ett förnämt finlandssvenskt efternamn och han är nog den ytsinnigaste mänska jag känner.
Han uttalar sig ofta och gärna om de mest skilda ting men mest i alla fall om sig själv. Med illasittande blygsamhet talar han om sina hobbyar (sic!!!), sitt arbete och sina kontakter och upplevelser i den mondäna världen.
Det får ju mänskor gärna vara ytliga men då de tror sig inte vara det.
Vänner med lika IQ och skonummer som aldrig simmar på djupt vatten blir djupa av idel sannfärdighet och redbarhet. De djupnar med tiden. De är bottenlösa.
Men han, han som jag talade om, han skulle stöta på grund i badkaret. Eller i första bästa sopptallrik. Och det mest irriterande är att han säger att han själv aldrig blir irriterad på någon.
Är det en pik, va? En fin pik?
Det är så man nästan ville säga upp bekantskapen om man bara orkade och kom sig för. Men – vad skulle jag då skriva om?
Isjakt?