För elva-tolv år sedan kom jag att bläddra i pingstvännernas pocketböcker. Det var en märklig värld som öppnade sig och den stod i bjärt kontrast till sund kristendom.
Förutom allsköns mirakel fanns där profetior om olika händelser som skulle drabba vårt land och folk. Finland skulle drabbas av en rämna på längden, om jag förstod rätt, medan Sverige skulle halveras på tvären. Arméer av olika schatteringar skulle invadera Norden från olika håll. För det mesta var det från Ryssland (Sovjetunionen) hotet kom men så var ett stort antal av böckerna också översättningar från amerikansk engelska.
Jag kom också att samtala med mänskor som besökte pingstvännernas kapell och fann att man ofta bedömde förkunnelsen efter hur starka känslor den satte i svallning. Om det predikanten sade var sant, det var mindre viktigt än om han kunde förmedla en sensationell ”profetia”.
Brasilien hade sitt inbördeskrig på 1890-talet. Om detta handlar nationaleposet Os sertões av Euclides da Cunha, som deltog. Det föranleddes av en domedagspredikant som fick stora mängder mänskor i rörelse. (En peruan, Mario Vargas Llosa, har skrivit en mera känd bok om detta krig – La Guerra del Fin del Mundo.)
Pingstvännernas villfarelser beror på en ytlig kristendomskunskap i förening med en självcentrerad, känslobaserad läggning. Alldeles på samma sätt förhåller det sig i politiken. Hat och avundsjuka i förening med rykten, skvaller, fördomar och ensidig ”information” skapar fenomen som Sannfinländarnas framgångar och samlar pack som Soldiers of Odin att patrullera på gatorna i Joensuu och Jyväskylä.
Igår fick jag på omvägar höra horribelt hatprat om mig själv som igångsatts av henne som hatar. Och så fick jag då en påminnelse om hur aktuell litteraturen ständigt kan vara, även om den till det yttre handlar om en annan kontinent och länge sedan svunna tider.