– Proteser lönar sig inte, sade aktivisten.
Sådana små misstag fastnar i en gammal tidningsmans sinne. Och jag sov, och jag drömde.
Genom det lilla samhället drog en protesmarsch.
Jag såg dem komma i kröken bortom matbutiken. Han som satt i rullstolen i täten höll ett stort plakat utan text. Andra, döva och blinda, bar skyltar och banderoller – blanka även de.
Alla var tysta. Man hörde bara släpande steg mot asfalten, gnisslandet av rullstolar.
Sakta stapplade de framåt. De flesta stödde sig på kryckor och käppar. Oemotståndligt följde dem alla som befann sig längs deras färdväg. Männen som stod i samspråk utanför krogen, kvinnorna vid apoteket, de unga på skolgården, barnen som lekte vid de höga husen.
Ingen mänska syntes därför längre till när jag såg ryggen av de sista tona bort i dimman vid gravgården.
Inte heller jag tänker dröja länge, jag skall snart följa dem. Men först måste jag teckna ned denna beskrivning, skänka ens några få ord åt de stumma och de ljudlösa.
Jag vaknar av att jag trevar efter pennan.