En diktare som olika skolor också försökt lägga beslag på är Amerika-Johanna, Juana de Ibarbourou, från Uruguay. Hon var sjutton år när hon publicerade prosaboken Derechos femeninos och sin utnämning till Juana de América fick hon vid en högtidlig fest i Montevideo år 1929.
Under ett långt liv beskrev hennes författarskap en bana mot större mognad och avklarnad visdom. Feministerna blev besvikna på denna utveckling, vilket naturligtvis säger mera än dem än om Juana de Ibarbourou.
Om Alfonsina Stornis (se föregående inlägg) liv var dramatiskt var Ibarbourous harmoniskt. Man kan jämföra Stornis dikt med Ibarbourous Te doy mi alma:
Te doy mi alma desnuda,
Como estatua a la cual ningún cendal escuda.
Desnuda como el puro impudor
De un fruto, de una estrella o una flor;
De todas esas cosas que tienen la infinita
Serenidad de Eva antes de ser maldita.
De todas esas cosas,
Frutos, astros y rosas,
Que no sienten vergüenza del sexo sin celajes,
Y a quienes nadie osara fabricarles ropajes.
Sin velos, como el cuerpo de una diosa serena
que tuviera una intensa blancura de azucena!
Desnuda, y toda abierta de par en par
Por el ansia de amar!
Förtroligheten och tilliten är större hos Ibarbourou. Hon blev inte sviken av mänskor eller av livet utan prisad och berömd i många sammanhang. Den som fått ett knivhugg i ryggen genom en närståendes svek vet hur riskabelt ett sådant visat förtroende är. Och ändå kan man inte leva utan att våga lita på någon. Döden sviker inte utan hatet och våndan tar en ände.