Paz är från Mexiko, Mistral och Neruda från Chile, Vargas Llosa från Peru.
Latinamerika är ett väldigt område och dessa länders historia skiljer sig mycket från varandra. Ändå är det som om det fanns en gemensam nämnare för dem alla – den otyglade, vilda fantasin och berättarglädjen.
Det gäller också Jorge Luis Borges från Argentina. Han var blind och det kanske hjälpte honom att klarare se tillvarons absurditeter och skapa sig en imaginär värld. Vårt tänkande är ju ett slags ögonsjukdom, för att citera en författare jag har för avsikt att en gång ta upp här, D.V., om och när min längtans odyssé når Portugals stränder.
När Borges klassificerar djur (en nog så nödvändig sysselsättning för den som har till uppdrag att klassificera djur, för den som inte har det men gör det ändå, för den som tvingas därtill eller för den som av annan anledning beskäftigar sig därmed), gör han det på följande vis:
(a) pertenecientes al emperador,(b) embalsamados,(c) amaestrados,(d) lechones,(e) sirenas,(f) fabulosos,(g) perros sueltos,(h) incluidos en esta clasificación,(i) que tiemblan como enojados,(j) innumerables(k) dibujados con un pincel finísimo de pelo de camello,(l) etcétera,(m) que acaban de romper un jarrón,(n) que de lejos parecen moscas.
Det är en logisk indelning i samma rätt som varje annan. Man jämföre med Strindbergs uppsats om knappologi i ”De lycksaliges ö”. Där är systematiseringen av knapparna en helt meningslös verksamhet, eller i vart fall är detta satirens mening.
Undergruppen ”h” kan säkert ytterligare indelas i ett obestämt antal, innefattade och icke-innefattade i varandra.
Mycket riktigt har Borges’ sparsamma produktion vunnit uppskattning hos olika riktningar och skolor inom den kämpande litteraturen.
Det jag skriver är inte verklighet, det är bokstäver och tecken. Det är bara en bild av sorgen över de förlorade barnen och över ondskan hos henne som berövade mig dem, ett tidsfördriv med ett allvarligt syfte: att som Sten Selanders bondestudent om möjligt förvärva ”makten att hålla förtvivlan tillbaka / med stålblanka romarcitat”.
Det är en omöjlig uppgift men vem har sagt att det måste lyckas? Livet är ett provisorium och himlen mitt hem.