Han är en tystlåten och försynt man i övre medelåldern. Han är enkelt och prydligt klädd och han anländer till platsen i en ordinär bil som han lämnar i ett hörn av parkeringsplatsen.
Han går och ställer sig vid en av servicestationens spelautomater. Där står han sedan länge, och ofta.
Vad är det som driver honom?
Förr, när det fanns automater som inte blinkade och förde elektroniskt oväsen, hände det att jag offrade en tjugopennisslant eller femtio penni till drömmen om lyckan. Eller vad nu den drömmen bar för namn.
En gång skulle jag introducera en bekant ung man på orten för hans studier. Vi gick till ett litet café och jag visade automaten. ”Här”, sade jag, ”kan du gå och hämta pengar om du någon gång behöver!”
Så lade jag femtio penni i automaten och fick full pott – var det tolv mark? – på mitt första och enda försök!
Hur imponerad han blev, vet jag inte. Men jag antar att det är något liknande som driver vår försynte vän i servicestationen.
Fanns det en sådan, med en automat, i Raivola? I så fall kanske Edith stod vid den när hon diktade om landet där all vår önskan blir underbart uppfylld.
En dag exploderar den i pengar, lycka, framgång och tillfredsställelse. En flod av slantar väller ut och bär vår timida vän på sin oemotståndliga tinne med sig till Lyckans sälla land.
(Att det landet Icke Är, det kan Edith ha petat in i texten för att hon haft en särskild otur just den dagen. Litteraturvetenskapen lyckas kanske påvisa detta någon gång.)