En hård vind blåste från havet in mot stranden.
Skummet samlades vid klippans fot och bildade skiftande gestalter liksom molnen som drev över himlen.
De var där allihopa i min ensamhet. Polonius, naturligtvis, och Afrodite. Men också Karlfeldt, Mida, Heidegger och lilla m.
– Hur länge än? frågade jag dem.
Tills fälten är öde och förhärjade. Till dess att städerna bliva öde och utan någon invånare, och husen utan folk, och till dess att fälten ligga öde och förhärjade. (Jes. 6:11)
Ett mänskoliv är kort. Det liknar en vessla, eller sisådär en kamel. Hatet tycks oss mycket varaktigare. Sveket tycks oss vara det enda beständiga. Hon som hatar triumferar i sin djupa depression.
”Det är så litet som behövs”, sade Mida. Ett ord! Ett enda ord skulle räcka.
Men då var det redan mörkt. Vinden stannade inte upp. Vinden blåser vart den vill.