Då är det Stig Dagerman jag tänker på. I Ormen låter han den reptil som gett boken dess namn konkret slingra sig genom handlingen som en symbol för ondskan, våldet, hatet.
Uppenbarelseboken nämner ”draken, den gamle ormen som är Djävulen och Satan” (20:2) men i övrigt är ormen i Nya testamentet inte någon framträdande sinnebild för den Onde. Jesus uppmanar de kristna att vara listiga som ormar.
Utan ormens ondska består främst däri att han förledde de första mänskorna att vika av från Guds Ord och bud.
Jag kan tänka mig att hon som hatar själv stundom förundras över att hon fångats av sin egen ondska. Hon tänkte sig sveket som ett lätt och snabbt kirurgiskt ingrepp, hon hade på förhand en arsenal av ursäkter och urskuldanden.
”Så gör alla.” – ”Det var nödvändigt.” – ”Vi tänker så olika.”
Men Bibeln vet bättre. Den som gör synd, är syndens träl. Hon kan inte sätta sig över livets lagar, inte portionera ut ondskan i små och överkomliga doser. Och nu – finns det längre någon utväg, någon räddning?
Naturligtvis skulle förlåtelsen, försoningen med offret vara denna utväg. Men ormgiftet är förlamande. Kanske kan hon inte längre röra sig. Kanske kan hon inte längre uttala ordet ”förlåt”.
Eller lyfta blicken – Joh. 3:14f.