De skapade intressena: marionettskådespel av Jacinto Benavente är ett av de få verk som översatts till svenska av denne spanske dramatiker. Det är inte så stor skada skedd därmed, Benavente hör inte till de största men han är tämlig på många sätt. Han är en tämligen god författare och dramatiker och han är tämligen bra på olika genrer, tämligen intressant och tämligen färgstark. Och det räckte för att han skulle få Nobelpriset i litteratur år 1925.
Benavente var en förnyare av teatern på sin tid, han strävade till realism i handlingen och språket. Dessa strävanden har vi senare sett förverkligade kanske till övermått så att handlingen på scenen ofta blivit mera ”realistisk” än den någonsin är i verkligheten. Nuförtiden kanske den psykologiska skarpblicken i Benaventes pjäser är det mest framträdande draget.
Men han far vilse i en dikt som denna. Kärleken är ju i första hand trofasthet. Benavente talar egentligen om något annat.
¡Quién retiene al amor cuando se aleja!
Tanto es mi amor, por todos mis amores,
que en el jardín de la existencia mía
a verlas marchitarse día a día
preferí siempre deshojar sus flores.
Cuanto más encendidos sus colores
mueran en su triunfante lozanía,
más triste que la muerte es la agonía
de un amor entre dudas y temores.
Triste fin de un amor, cuando engañoso
quiere fingir que a su pesar nos deja,
y más ofende, cuanto más piadoso.
¿Y qué logrará la importuna queja
del ofendido corazón celoso?
¡Quién retiene al amor cuando se aleja!