Jag låg och vilade när ett gäng hattifnattar knackade på fönstret.
De hette alla Valter och de befann sig i ett uppenbart spänningstillstånd. De uppmanade mig att gå ut på en promenad.
Vilket jag också gjorde. Snö i alla upptänkliga former, från flingor till drivor, blandades med storm och blåst och gjorde gott för den ev. själen. Men en som också brukar lika slika promenader, är nu sjuk och isolerad.
Med skrovlig stämma fick hon betrakta Valter genom fönstret.
De ovaccinerade lär kunna drabbas hårt. Jag tror att hon överlever.