Men jag vandrar vidare längs hyllorna.
Det grötiga inlägget i det föregående (734) får mig att stanna i begrundan inför en del andra livsmedelsrelaterade men imaginära yrken. Det finns inga russinskrynklare. Apelsinmålare är också ytterligt sällsynta, bara någon gång under förkrigstiden har man sett sig föranledd att bättra på färgen på importerade citrusfrukter. Det görs inte längre och professionen som sådan existerar inte.
Däremot har jag intervjuat en makaronborrare. Som den minnesgode minns, fanns det vid infarten till Hangö en stor skylt med ett skrattande kex, som påminde om solen och om de lokala kexen. De tillverkades mycket riktigt i kexfabriken, just där man svänger in på Esplanaden, och där gjordes en tid också makaroner.
Mannen jag talade med – vi skolelever fick göra en bilaga till Hangötidningen – var med från början. Makaronerna kunde lätt skäras och klippas till angenäm längd och smak på ett löpande band men med borrandet var det mera invecklat.
På den tiden var produktionstakten inte lika högt uppdriven och man tog sig tid att utföra ett gott hantverk. Innan de lades i plastpåsen, försågs varje enskild makaron – det är alltså fråga om korta bitar på en centimeter eller två – med det hål som underlättar kokningen. En makaronborrare måste vara stadig på handen.
Nu är ju de korta makaronerna lätt krökta och borret var därför inte heller rakt som på en ordinär borrmaskin. Makaronborraren höll makaronen i sin ena hand och anbringade hålet med hjälp av det krökta borret med andra handen.
Det blev inte mycket spill och som ni minns, sålde Liljefors’ butik alldeles i närheten defekta makaroner till nedsatt pris. Det var ju inget fel på smaken och allt konsumerades.
Detta med anledning av gröten.