Så haltar man vidare då (fast utan hälta).
Läkarnas misstankar kommo på skam och det, som läkare kommer åt och kan undersöka, visar inga oroande tecken. Men i gathörnet mötte jag en man som strålade av hälsa.
Det var inget annat särskilt med det än att jag trodde att han var död.
Det var nämligen ett stort uppbåd med utryckningsfordon som avhämtade honom för en tid sedan och av alla tecken som de tystnadsbeprydda eskulaperna utandades, drog vi slutsatsen att livet hade flytt. Och jag sörjde honom, så där som man sörjer en tillfällig bekantskap.
Och nu stod han alltså där, en månad senare. Av den dramatiska händelsen mindes han själv ingenting, han bara visste att han var åter i livet och mänskornas gemenskap och detta var han mycket nöjd med.
Man kan inte heller byta.