Ännu nås man ibland av brev. Idag sticker hon från Postin ett stort kuvert från Helsingfors Universitet rakt in i tristessen.
Vad vill de mig!
Det visade sig gälla en undersökning med mottagare utvalda av slumpen. (Beteendevetenskapernas docenter tror ännu hårdnackat på den.) Ämnet var konfliktlösning och jag ombads delta. ”Nej!” sade jag för mig själv och konfirmerade mitt spontana mutter med ett non-verbalt ”absolut inte!” som bestod i att jag omsorgsfullt rev inbjudan i småbitar.
Dels för att det var oseriöst. Språket och stavningen var bristfälliga och deras samarbetspartner har jag erfarenhet av från tidigare – närmare bestämt av bolagets inkompetens.
Men den främsta orsaken var att denna undersökning endast kan avsätta resultat på en kurva som brant stupar mot nonsens. Konflikt, vad är det? Etymologiskt förstavelsen con- följt av en substantivering av vulgärlatinets fligere för ’flyga’, dvs. flyga ihop eller slåss.
De som svarar är till största delen fredligt sinnade och väluppfostrade mänskor. (Till de senare kan jag möjligen också räknas men jag har i vuxen ålder allvarligt försökt göra mig av med mitt fina sätt – det slår så lätt ett oväntat krokben för genuin medkänsla.) Deras svar på universitetets eldfängda nyfikenhet är antagligen långt avlägsnade från verkligheten.
Men så är det med alla rundfrågor. Det var inte huvudorsaken. Den är att vi vet eller tror oss veta alltför mycket om varandra redan nu. Och vem har sagt att man bör lösa konflikter? Det finns motsättningar mellan sanning och icke-sanning som är och måste förbli.