Воронеж heter dikten Anna Achmatova skrev till Osip Mandelsjtam:
И город весь стоит оледенелый.
Как под стеклом деревья, стены, снег.
По хрусталям я прохожу несмело.
Узорных санок так неверен бег.
А над Петром воронежским — вороны,
Да тополя, и свод светло-зеленый,
Размытый, мутный, в солнечной пыли,
И Куликовской битвой веют склоны
Могучей, победительной земли.
И тополя, как сдвинутые чаши,
Над нами сразу зазвенят сильней,
Как будто пьют за ликованье наше
На брачном пире тысячи гостей.
А в комнате опального поэта
Дежурят страх и Муза в свой черед.
И ночь идет,
Которая не ведает рассвета.
Dikten är daterad den 4 mars 1936 och i Barbara Lönnqvists översättning lyder de sista raderna:
Men hos den i onåd fallne diktaren
vakar skräcken växelvis med Musan.
Och natten går,
men ingen gryning är att vänta.
För Anna Achmatova kom ändå ett slags gryning, det töväder som inföll med Nikita Chrusjtjovs tid som Sovjetunionens ledare. Hans tal på den tjugonde partikongressen den 24 februari 1956 var ett slags början på eller förutsättning för glasnost och perestrojka trettio år senare.
Ett tema för denna blogg har varit hatet och dess följder men framför allt övertygelsen om hatets kortvarighet. Dess välde blir aldrig bestående, liksom inte heller de folkstyrda staternas välde som för evigt skulle befästa den ryska nationen.
Hon som hatar inser också detta men saknar ännu kurage att handla.