Än en gång vill jag återkomma till den bulgariska litteraturhistorian (del 618, den 5 juli) och vad jag där fått lära mig. Det beror på Georgi Stamatov (1869-1942), en ömsint domare och författare som i sitt praktiska juridiska värv berömde sig av att aldrig ha avkunnat en dödsdom och som ogärna tog sina fiktiva personer av daga.
Man tänker förstås på Miguel de Unamunos nivola Niebla från 1914. Där uppsöker den unge Augusto författaren själv för att ventilera sina tankar på självmord och det framgår då att Augusto är en fiktiv person och därför helt enkelt inte kan ta sitt eget liv.
Han återvänder hem från samtalet och dör. Vem tog hans liv? Augustos hund, Orfeo, får sista ordet i novellen – eller nivolan.
I fjor, år 2020, framfördes för övrigt också starka indicier på att Unamuno själv inte dog på det sätt som tidigare angetts – år 1936 – utan blev mördad av en fascistisk meningsmotståndare, den sista person som besökte honom den sista dagen av detta för Spanien skickelsedigra år.
Heder åt Stamatov! Mänskan, en mask i stoftet, skall inte spela gud ens i sina egna fantasialster. Liv och sanning är ändamålet också med den skarpaste kritik och klander.