På en strand står en ensam paketbil.
Det kanske sover någon i den!
Som bärnsten har kvällen varit, solen gick ner som ett glödande klot och nymånen syns på himlen. Inga mänskor är där.
Men när jag somnat, väcks jag av knatter från mopeder och höga röster. Snart drar de bort och jag somnar igen.
Vad är klockan när jag väcks igen? Nu är det ilskna mansröster, man grälar, och jag rör mig i drömmen kring min barndoms hus – inte i fruktan men vi barn företar en kringgående manöver i skogen för att inte råka på fridstörarna.
De tystnar och jag somnar. Den tredje gången jag väcks tror jag först att det är ett grälande par tätt invid bilen – men det är ju en monolog, en man som högljutt och nästan gråtande i en mobiltelefon försvarar sig mot anklagelser som uppenbarligen riktats mot honom.
Om där står en ensam bil på stranden, kan man då inte tänka sig att någon sover där efter den heta dagen?
Uppenbarligen inte. De privataste hemligheter öppnas en meter från mina öron. Också de tystnar. Klockan fyra på morgonen ger jag mig iväg till en livligare och lugnare plats och sover där ostörd tills den rosenfingrade Eos når mig med sitt milda bud.