”Undergångsprofeter, feminister, statystörtare, konspirationsteoretiker” – de hör samman, trots olika livs- och världsåskådningar.
Det mesta av den kristna litteratur och medier som frikyrkligheten tar till sig, kommer från USA. Så också konspirationsteorierna. Och när dessa förenas, blir den ena villan värre än de första.
Det råder inga tvivel om att Bibeln lär en allmän och global konspiration; så till exempel i den andra psalmen: Varför larma hedningarna och tänka folken fåfänglighet? Jordens konungar resa sig upp, och furstarna rådslå med varandra mot Herren och hans smorde: ”Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss.” (v. 1-3)
Men den konspiration Skriften talar om tar formen av en förnekelse av den fria nåden och frälsningen i Kristus, den framträder ingalunda specifikt som en argsint komplott bland de penningstarka och de högt uppsatta politikerna. Den bär inget namn och den är inte organiserad. Den är osynlig för ögonen och den låter sig inte placeras i någon lokal utanför mänskohjärtat.
För det andra har denna onda makt redan drabbat Kristus på Golgata och övervunnits. Det tragiska med min utstuderade konspirationsvän är att han vill hålla fast vid denna sanning men hans osunda intresse för de teorier som är i svang, drar med honom själv i samma virvel.
Han har blivit en konspirationskonspiratör. Detta är det gemensamma draget hos de ovannämnda rörelserna eller hjärnspökena: de motverkar sina egna ideal. Dels genom sin ensidighet, dels genom sin förvirrade logik. Och til syvende og sidst vänder spekulationerna blicken bort från hans eget ömkliga tillstånd till en självrättfärdig kamp mot väderkvarnar.
Vem skall befria honom?