Universitetets e-post brukar inte släppa igenom spam eller något man definierar som skräppost men nu kommer där ett långt tiggarbrev från en okänd.
К сожалению, svarar jag, у меня денги нет. Det är naturligtvis sant men helst borde man väl inte svara alls. Nu lät han i alla fall så saklig och detaljerad och han presenterade också sig själv som en helt okänd medmänska.
En tid efteråt kommer jag i samspråk med en ung man i en affär. Han berättar litet om sig själv och jag reagerar på hans hemort – en liten stad tvåtusen kilometer härifrån.
Utan att avslöja något driver jag samtalet vidare. Det är han.
Och han har naturligtvis ingen aning om att han närmat sig mig med ett tiggarbrev, som kanske gick till ett stort antal studerande vid vår lilla akademi. Och nu befinner vi oss båda på en helt annan, neutral ort – mitt i Helsingfors.
Han tigger inte nu, det är jag som försiktigt och på omvägar leder samtalet in på alla detaljer han berättade om. Allt är uppenbarligen sant, båda gångerna.
Han är allvarlig och saklig men försöker inte alls på tiggarmaner framhäva tragiska detaljer. Snarare undviker han dem. Och så går han och får aldrig veta om det vi brukar kalla ett märkligt sammanträffande.
Det är så det blir ibland också i biktens värld: jag vet på förhand vad du, under stor tvekan och ytterligt försiktigt, kommer att avslöja som ditt livs stora och välbevarade hemlighet: detta har jag aldrig berättat för någon annan.
Det är inte angenämt för någondera parten. Vad kan man göra. Jag går åt andra hållet.