Ja, från samhällets högsta skikt till de lägsta och under alla tider i alla kända kulturer har gåvan inte bara haft en stor betydelse, utan givandet och mottagandet har varit omgärdade av en mängd mestadels oskrivna konventioner.
Vem som ger, vad som ges och i vilken avsikt, det är saker vi uppfostras till att lära oss tolka och avgöra. En gåva skall vara ”personlig”, att ge pengar uppfattas ofta som ett oönskat sätt att komma undan förpliktelsen att lägga ner möda på innehållet – tid, tankemöda eller fysiskt arbete.
Så skall gåvan även förses med en lämplig förpackning – i det enklaste fallet, en födelsedagspresent eller julgåva, gäller det att varan skall kunna ”packas upp” och emballaget avlägsnas, gärna i en krets av åskådare. Denna process skall helst ske med en förväntansfull min och några lämpliga kommentarer av mottagaren om hur spänd han är över att blotta innehållet. Och denna höjdpunkt får absolut inte ackompanjeras av utrop av eller uttryck för besvikelse.
Livet är en gåva, det får vi ofta höra, och därtill att varje dag är inte bara en sådan utan ”en skimrande möjlighet”.
Nu har vi avlägsnat skalet.
Svart som synden är hennes samvete som krossat denna gåva. Men syndens motpol och upphävande är den fria nåden. Ingenting kan återköpa förlorade liv och en förlorad barndom men de som fallit offer kan och bör trotsa ondskan med att ivrigare än förr – ge. Hon ville det onda och hon kunde det också, så gör du det goda!