Ett rov för stridiga känslor stod hon där stilla, invid yoghurten.
Jag såg henne kasta snabba, prövande blickar omkring sig. Många gick omkring i affären, alla med mask för ansiktet. Många kände henne, hon dem.
Så tändes en glimt i hennes mörka ögon. Jag såg att hon fattat ett beslut.
Hon rev av sig masken.
Så inledde hon beslutsamt ett samtal med mig, frågade hur jag hade det och annat liknande.
Sedan krängde hon åter på sig masken och fortsatte, oklanderligt rustad mot alla faror, med sin shoppingvagn mot kassan.
Tack för solidariteten, ögonblicket av gemenskap!
Sedan vart jag ensam igen bland likgiltiga eller frågande, avståndstagande, avståndsskapande ögonpar.