Hon sitter på bänken i butiken med en liten hund bredvid sig. Hon inleder ett vänligt samtal om alldagliga ting.
Och jag undrar för min del hur det står till med henne nuförtiden och om det blivit något av hennes planerade flyttning till Småstad?
Hon ser förvånat på mig, på gränsen till irriterat.
-Varför skulle jag flytta till Småstad?
Ändå hade vårt senaste samtal till största delen handlat om denna sak. Och nu tillägger hon, nästan litet bryskt:
-Och vem är du?
Hon är inte gammal och hon ser ut att vara vid god hälsa. Men hennes minne är drabbat.
Jag berättar vem jag är. Då skiner hon upp och säger att hon mycket väl kommer ihåg vem jag är.
Sedan fortsätter hon samtalet med några frågor och gamla minnen från trakten som verkar ovidkommande, hon nämner förhållanden och personer som jag inte känner. Till slut förstår jag att hon tror att jag är min far.
Våj, det allra mesta i vårt liv tål ju att bara glömmas! Och snart är det verkligen glömt.