Det drar åt vänster. Och det är ännu långt till kommunalvalen.
Det drar kraftigt åt vänster och jag tänker på min katt. Edith, den mångbesjungna (del 307). Jag kan inget göra åt det och här ute i skogen vill jag inte bli liggande. Jag måste ta mig till en plats där folk ser mig. Jag måste hålla mig upprätt en bit till.
Hundra meter – tvåhundra – trehundra. Nu är jag ute på en gångstig men ungefär samtidigt försvinner också symptomen och påminnelsen om min dödlighet är borta. Jag dras inte längre mot jorden och mot mullen.
Men vår tid är kort och ondskan är så lång, så lång. Skall hon som hatar vända om, höra av sig innan det är oåterkalleligt för sent?