Hon berättade att hon har en mobiltelefon som inte bara vet var hon befinner sig utan också talar om det för henne, liksom den berättar när hon närmar sig en uppförsbacke och hur lång tid det senast tog för henne att forcera den.
Hon visar mig telefonen. Mycket riktigt: den inte bara vet var hon befinner sig utan den talar också om det för henne, liksom den berättar när hon närmar sig en uppförsbacke och hur lång tid det senast tog för henne att forcera den. (Mina ögon såg statistiken.)
Hon måtte vara lycklig!
Hon kan tävla med sig själv varje dag och överträffa sig. Försåvitt hennes form blir bättre, försåvitt hon inte blir övertränad och formkurvan börjar dala som höstens sista lönnlöv.
Det är rätt mycket pengar hon lagt ner på sin cykel och all utrustning som därtill hör. Nu gäller det t.ex. vinterdäck. De ger faktiskt bättre fäste, försäkrar hon.
Hon har också en cykelkamrat, mycket äldre än hon. Jag blir överraskad när han berättar hur mycket äldre: han minns när bomber fälldes i viken. Det var 1943. Så gammal ser han inte ut. (Denne man tar det dock lugnare med motionen.)
Det lär vara en modetrend att önska sig bli begravd med något kärt föremål i kistan. Och dessa moderna cyklar är ju som fällknivar och själv tar hon mycket litet plats, säkert ännu mindre vid det laget.
Vad hon måtte vara lycklig?