Få mänskor heter Nitram i förnamn, mitt efternamn är också rätt sällsynt.
Denna gång vandrade jag längs förortsgator på en ort där jag faktiskt aldrig bott. Oktoberregnet var kallt men ändå förundrade jag mig över att inte en enda mänska syntes till denna lördagseftermiddag.
Det gav tillfälle att fortsätta de existentiella spekulationerna. Vad gör jag här? Hur kommer det sig att jag strövar på dessa obekanta platser, vad är det jag egentligen vill se och finna? Inte är det ju tristessen i sig jag uppsöker även om tråkigheten inte bör undflys. Nej, frågan är egentligen: vem är jag?
Det var inget tungt grubbel, bara strödda funderingar under molnen, som fortsättning på de nyss förlidna inläggen, över dem som här bodde och mig själv. Jag ser kanske någon – och han ser mig och så ses vi aldrig mer?
Nu hörde jag ljud av en såg. En mänska var faktiskt i rörelse, han sågade ved eller bräder på sin bakgård. Som hos Lagerkvist. Så kunde jag också ha stått, här eller någon annanstans. Varför var han inte jag och jag inte han?
När jag passerade, kastade jag en blick på postlådan.
Hans efternamn var samma som mitt.