Det finns en sjö, dit jag idag tagit med mig en enda bok: Julien Greens Souvenirs des jours heureux.
Dess titel passar föregående inlägg och detta – åtminstone dess första del. För sedan fyren – dess namn nämns i radio flera gånger om dagen, i det ständigt populära programmet Väderleksrapport för sjöfarande – siktats, rundar vi en udde och längs stranden framträder den ena sommarvillan efter den andra ur den glesa skogen. Motorn slås av, vi tar i land på en obebyggd strandremsa – nej, en mycket liten och mycket förfallen byggnad syns längre in i skogen. Den kallar vi vår – för hundra år sedan lät min farfar frakta en gammal kiosk över isen.
Också här växer villor fram ur strandkanten. Det blir ännu mera frappant när man rör sig per kajak men sjön är för liten och de osedda grannarna för nära för att jag flera gånger skall använda mig av detta färdmedel här.
Julien Green är ett av den franska litteraturens stora namn men hans rötter fanns i den amerikanska Södern. Och som barn är Savannah en stad som han hör talas om men vars existens på något sätt länge är overklig för honom.
Så är det också för den som med våld skilts från hus och hem. Längtan, längtan är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen.
Men minnen och sinnen kan hon som hatar inte rå över. Jag vet att mitt hem finns kvar.