Det finns en sjö, den för mina tankar till Runebergs källa. Men det är då inte främst molnen jag ser ledda af en osedd hand vexla i dess våg.
Utan jag tänker på mänskans flyktighet, obeständighet och ombytlighet där kring 20 grader Celsius.
En solig och varm dag i juli-augusti ser man bilar parkerade ute på landsvägen och stranden är fylld av soldyrkare. En liten regnskur eller en smärre temperatursänkning nästa dag och stranden ligger öde, tom som en plånbok.
Däremot kanske jag besjälas av samma känsla som Runeberg vid betraktandet av mänskor, virus och möten:
Men hur’ de kommit, hur’ de gått,
Jag känt dem ganska väl:
De varit tomma skyar blott
I spegeln af min själ.
När jag skriver om andra skriver jag som Johan Ludvig om mig själv – eller egentligen om Korsspindeln, hennes hat som drabbat oss alla. Mig och barnen. Barnbarn. Barnbarnsbarn?
Och spegelns ljus och mörker skall
Likväl af dem bero! —
O källa, när blir leken all,
När får din bölja ro?