Det finns en sjö, det finns två, det finns flera. Det finns ett slags stråt (det där ordet som jag nu använder i skrift för första gången sedan folkskolans geografitimmar) med sjöar, tjärnar och gölar av olika sortering.
Jag håller mig till en enda, trogen av naturen. Men visst utforskar jag också de andra pölarna, för jämförelsens skull. Eftersom de är mindre välbesökta pga. topografin är de hemvist mest för bärplockare, mystiker och lantmätare.
Den sjö jag mestadels betraktar beskriver I. såhär: Hon kommer hit nästan varje dag för motionens och simningens skull men också för att hon är ortsbo av gammal, svenskspråkig stam. Nuförtiden talas det vanligen finska vid obekanta mänskors möten även om språkfördelningen är ganska jämn – de svensktalande behärskar ju vanligen båda språken, de finskspråkiga bara sitt eget.
Hon medger att hon hör till de skyltkriminellas led. Enligt paragraferna skall exempelvis Alkuasukastie skruvas fast ovanför Urinvånarvägen – men rör man sig i byarna ser man ofta hur lokala skiftnyckelaktivister återställt ordningen på eget bevåg.
De badande och plaskande, de väsnas sedan på båda språken. Men min sjö är ett av de få ställen där man tidigt på morgonen talar enbart svenska. Det är det språk sjön vant sig vid att höra. Om sjöar kunde höra.