Det finns en sjö, vid vars rand jag i andanom lyss till sångsvanens svanesång.
Som alla som sett en fågel vet, uppstämmer sångsvanen inför sin nära förestående död en operaaria. Vilken aria den sjunger har jag inte låtit mig berättas, kanske är det något av Puccini med brottstycken ur kvinnokörens klagan i Nessun dorma: E noi dovrem, ahimè, morir, morir!
Det återstår att höra.
Ty när jag redan sörjde C. cygni bortgång med maka och fyra ungar, visste en lokal kvinna berätta att hon nästan kört på dem med sin bil. De kom gående i svanmarsch över landsvägen, troligen traskande till träsket i närheten – ett annat, lugnare vatten, turistfritt och hygieniskt.
Det dem väl bekomme.