Han kommer släntrande uppåt slänten och då säger jag till de omkringmigsittande: Det är ju M!
Det är tjugosju år sedan jag senast såg honom och det är långt före jag urskiljer anletsdragen som jag känner honom på gången. Och ändå är den inte särskilt speciell och jag är inte Friedrich Schiller och han har aldrig stått under Pappenheims befäl.
Så urskiljer vi en mänska bland tusen, så olik är också vår egen habitus alla andras.
När han kommer närmare, ser jag att de tjugosju åren avsatt många efemära spår till det yttre, på det sätt som tjugosju år gör bland mänskors barn. (De inre spåren ser jag senare.) Men detta att känna igen, det är ett märkligt fenomen och mera om detta i det följande.