Det är dethär med skrivkramp.
Vi kan kalla henne Teija, det gör ingenting. Hon är tio år äldre än jag eller mer och hon är pensionerad och hon har tråkigt och hon har flyttat hem till sin födelsestad och nu vill hon börja skriva igen.
Vilket är en naturlig mänsklig verksamhet.
Så Teija berättade att hon har skaffat sig alla de utensilier som behövs för en framgångsrik skrivarverksamhet och därtill inrett en egen skrivarhörna. Hon har ett ämne som hon är väl insatt i och hon vet vilka tidningar hon skall vända sig till för att bli publicerad. Till yttermera visso är hennes ärende både viktigt och aktuellt.
Om jag minns rätt var det sju år sedan hon berättade detta senast. Och nu berättade hon samma sak igen när vi möttes.
Som alla vet, blev den vackraste visan om kärleken aldrig publicerad. Den begrovs ju i en massgrav i Flandern med en fattig pariserstudent. (Flandern är den mestadels nederländskspråkiga regionen i Belgien. Det historiska grevskapet beläget mellan Nordsjön och floden Schelde är bara en del. Stora områden tillhör det historiska hertigdömet Brabant. – Wikipedia)
Så det är bara att börja, sade jag åt Teija.