Den ligger kvar som jag lämnade den, staden på udden, för länge sedan.
Vid viadukten – den långa bron över järnvägen – ligger en hög med tegelstenar kvar. Det blåser friskt här och vandrare kan fylla fickor eller väskor med några stenar eller ta dem under armen och sedan återlämna dem på andra sidan. Då blåser de inte bort.
Sådant händer förstås rätt sällan. Men den enda bekanta mänska jag nu möter är en gammal klasskamrat som råkade ut för det en gång.
Han var en skrävlare och en lögnhals men han råkade verkligen ut för detta äventyr. En frisk fläkt blåste honom först mot broräcket och sedan över kanten. Han var liten och lätt och en stormvind förde honom den kvällen med sig ända till Sandö, elva kilometer längre bort.
Där landade han slutligen i en trädtopp. Det var gles tallskog och en observant fågelskådare i tornet vid Täcktomviken hade sett honom och alarmerat frivilliga brandkåren i Lappvik. De ryckte ut, tog ner honom och förde honom hem, oskadd.
Det är alltså sällsynt men sådant händer ändå ibland.
Det verkligt remarkabla med detta var den förändring som skedde med honom. Vi lade märke till det efterhand: han som tidigare ofta fantiserat och ljugit om sina bedrifter, blev nu den mest sanningskära av oss alla.
Från den dagen höll sig Klas-Göran strikt till sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen.