En vinterresa är ju temat för mycket tysk skönlitteratur. Denna gång slog jag följe med Descartes, som i Grünbeins bok Vom Schnee företar en resa, med början år 1619, som ändar i Sverige och döden.
Boken är skriven på alexandrinskt versmått och den består av fyrtiotvå sånger med sju strofer. Snön, isen och kylan blev som bekant Descartes’ död men snökristallerna och det vita landskapet kan också representera hans rationalistiska filosofi och läggning.
Böcker avfattade i alexandriner är sällsynta år 2003 men det blir klart att detta fransk-klassiska versmått är fullt användbart idag. (Bland finlandssvenska författare har främst Gustav Philip Creutz excellerat i genren med Atis och Camilla men det var på 1700-talet.).
Men bokens titel är Vom Schnee och det är om snö den handlar. Snögubbar, isprinsessor – och en isdrottning – som beter sig som mänskor, eller filosofer, hur man vill.