Och plötsligt möter jag första gången en mänska jag ofta mött förut.
Han har ett rätt ovanligt förnamn. Han har ett arbete som gör att han ofta syns till i stadens centrum och eftersom han är en talför man, har vi växlat ord ibland.
Så en dag nämner han en sak som tänder den mångomtalade talgdanken – det gäller hans tidigare vistelseort. Vi bodde ju också där…
Det är ju han! Det är han som ofta förekom i mitt barndomshem, som lekkamrat till ett av mina syskon! Namnet, namnet borde jag ju ha kommit ihåg…
Bilden av X blir plötsligt ny med båda skärpedjup och nyanser. Han får föräldrar och syskon och grannar. Han får en historia. Han blir liten och stor, han växer upp och han åldras inför ögonen på mig.
Det var X som spelade brännboll med de andra, stora barnen. Det var han som visade mig sin samling av leksaksbilar under trappan till sitt hem. Det var X som följde mig hem i höstmörkret från tivoli.
Är inte detta nog för att berätta om ständigt nya mänskors möten? Och att förundras.