Lyhörda höghus är ingen isolerad företeelse men där jag bor är det tyst.
Däremot sover jag för öppet fönster på sommaren och vet när grannen till höger tar en rökpaus på balkongen och när ungdomarna i våningen under gör det, de använder olika märken. Den äldre mannen till vänster använder ett starkt doftande rakvatten. Just nu har någon av dem varit i duschen och tvättat håret. Schampopustar når mitt skrivbord.
Mannen jag mötte saknar luktsinne.
Anosmi är ett rätt ovanligt tillstånd, åtminstone att döma av hur det bemöts i samhället. De synskadade har sina kännetecken och hjälpmedel, de hörselskadade likaså. Men vem vet om det när någon inte känner lukter?
I teorin borde R. inte heller känna smaken av födoämnen men det säger han att han gör. Kanske vetenskapen har fel, det brukar vetenskapen rätt ofta ha.
R. var som yngre ängslig och förlägen gällande sin åkomma men numera kan han fråga om det luktar illa någonstans – eller så vet han i sällskap med bekanta att avsaknaden av kommentarer innebär att de inte noterat något.
Men den springande och intressanta punkten är hur man egentligen kan veta något om det man aldrig känt.
Hon som hatar – vet hon vad samvetet är och hur det fungerar hur friska mänskor?