Bänken jag sitter på vetter mot ett lågt höghus på andra sidan gatan.
Ut på balkongen på översta våningen kommer en ung kvinna med asiatiskt utseende. Hon tar foton av sig själv ur olika vinklar, lycklig och leende. Inga gardiner finns i fönstret, det ser ut som om rummet är tomt och hon alltså just har flyttat in. Kanske delar hon bilder kring världen av sin bostadslycka.
Så kommer hon plötsligt ut också på första våningen!
Jag förstår att det ändå måste vara en annan person. Den aktivitet som försiggår på dessa och de övriga balkongerna gör att jag på vägen förbi går in i trapphuset. Det är nedgånget och mörkt. På lägenheternas dörrar har namnskyltarna tagits bort, bara Ei mainoksia bor kvar överallt.
En solkig lista med utländska namn finns på väggen, några överstrukna, andra oläsliga.
Här i utkanterna av huvudstaden tangerar en vandrare ofta kriminell verksamhet, spontan eller organiserad. De som är offer för den nämner inte gärna namnet på sina arbetsgivare. Och jag brukar inte framhärda i de fall där jag ingenting kan göra.
Men kanske kvinnan ler ännu om några månader. Det finns ju också hederlighet.