Det är inte lätt att vara härligt frälst.
Uttrycket är terminus technicus främst inom pingströrelsen för en plötslig omvändelse som oftast beledsagas av något yttre fenomen ss. tungotal.
Det är inte lätt därför att neofyten bär stora förväntningar på sina nyomvända skuldror. Man måste känna medlidande med dessa trosmannekänger som slås upp stort i rörelsens propagandaskrifter med berättelser om sitt nya liv – för att inom kort ofta återfalla till det gamla.
En morgon ställde jag mig i brödkön vid en utspisning som upprätthålls av de frikyrkliga. När paketbilen kom, erbjöd jag min hjälp med att ställa fram lådorna. Och sällan har jag mött mera lättirriterade mänskor. Om jag inte visste eller förstod hur och vart lådorna skulle bäras, kom det genast ilskna snäsningar varvade med lika ilsket, ångerfullt framsagda tack och välsignelser.
Jag fick min brödpåse och gick. Men där jag stod och betraktade lopptorgets håvor anslöt sig en av männen och inlät sig i ett samtal. Han talade inte om vad jag just varit med om och ändå talade han tydligen om just detta. Han formligen lyste av godmod och äkta glädje.
Mellan raderna läste jag: Förlåt dem!
Visst förlåter jag! Också, fast min förlåtelse inte är den viktigaste. Och… ja, kanske var jag litet elak själv… i början av detta inlägg…
–Siunausta päivällesi! sade han. Välsignad vare din dag!