De är åtta kineser. Alla är de små. Tre är mycket små.
De tilltalar mig i ett ärende av yttersta vikt. Efter en stunds grubblande lyckas jag hjälpa dem i deras trångmål.
Medan detta avhjälps, samtalar jag med en av dem, hon är tydligen deras taleskvinna därför att hon bäst behärskar det engelska språket.
De kommer från Peking. Beijing, alltså. Som hon uttalar det, kunde det vara vilket som.
Barnen står snällt i kö och de avlöser varandra.
Under tiden prisar hon Finland och dess natur och mänskorna här.
Som om vi var vare sig upphovet till eller ansvariga för luften, himlen och solskenet! Men det är utsökt artighet och välvilja och hela hon utstrålar en gammal, gammal kultur som inte ens Kulturrevolutionen lyckades utplåna.
Och jag berättar om min kinesiska väninna som bor i samma stad. Inte känner ni varandra? Nej, det frågar jag inte…
Till sist uttrycker också den äldre mannen i sällskapet sin önskan att uppsöka samma ställe som de andra. När de skall gå, för han samman handflatorna framför bröstet och bugar lätt. Den gesten för tacksamhet kräver inga språkstudier.
Sedan går de.
De är åtta kineser. Alla är de små. Tre är mycket små.