En sista kund innan jag lämnar antikvariatet i Helsingfors.
Där finns som bekant ett litet kaffebord i hörnet och samtalet rör sig kring släktingar och hemtrakter.
Och det visar sig till bådas överraskning att min mormors farmor var hennes farmors mormor. För fyra generationer sedan levde en kvinna i det stora huset vid kyrkan i inlandssocknen, det hus som jag aldrig sett och inte kan minnas – men min nya släkting vet.
Två av denna kvinnas barnbarns barnbarn dricker nu kaffe i Helsingfors och samtalar med varandra, trots skilda modersmål. Vad har vi gemensamt annat än denna nya vetskap om flera lika ordningsföljder än vad som vanligen är fallet i våra osynliga genbibliotek?
Hon liknar inte mig men å andra sidan liknar jag inte heller henne.
Jo, det allra viktigaste, det enda nödvändiga. Ett arv från en av kyrkans väckelserörelser, evangeliet om den fria nåden. Den som min mormor sjöng om under arbetet i ladugården tidiga morgnar. Den som fritt och för intet är redo för den som ångrar sin synd och ber om förlåtelse.