En envis diktare för barn – också – är Wolfdietrich Schnurre. Liksom de andra tyska diktarna är han i sin lyrik upptagen av sin nations särskilda skickelser. Och han var med och grundade Gruppe 47. På vad vis skiljer han sig då från de andra?
Barnasinnet, kanske?
“Was will ein Gedicht. Teilnahme erwecken. Das Gedicht braucht den Partner, den Erkenner, den Deuter. Es wirbt. Es zielt. Es ist, so gesehen, der Hoffnungsträger per se. Auch, wenn es die Hoffnungslosigkeit meint. Auch, wenn es sich aus tiefster Verzweiflung erhebt. Dann erst recht. Prosa ist monoman. Sie lässt absinken, sie trägt nicht. Denn sie hat keinen Verwandlungsanspruch. Sie findet im eigenen Gemurmel Genüge. Sie braucht den Entzauberer nicht. Sie schläft, wenn sie spricht. Sie hat sich an sich gewöhnt. Das Gedicht bleibt sich fremd. Es blickt sich um nach Antennen. Es wir auf ihm unbekannten Frequenzen gesendet. Nichts hat es so nötig, wie aufgenommen, enttarnt und verwandelt zu werden. Das Gedicht meint das Du, die Prosa meint sich.”
Man måste naturligtvis först tala till barnen. Och ingen smärta är större än den att förlora sina barn och ingen ond mänska är värre än hon som skiljer dem från sin far. Hon har nått den högsta ondska och själens tomhet som tänkas kan. Domen över en sådan är alltid rättvis, hur hård den än blir.
Jesus talar om att sänka henne i havets djup med en kvarnsten om halsen.