Som existentialist är det själva döden, dödsögonblicket, han vill beskriva – eller snarare ringa in på något sätt. För som han själv säger: ”Über die Formulierung geht die Wahrheit zum Teufel.”
Man kan tänka att det är krigserfarenheterna som gjort Nossack till existentialist. Kanske tänker man då rätt – men vad har det för betydelse?
Och vem skulle kunna uthärda att tillvaron är platt som en nedsutten hatt? ”Unser Leben ist eine Angelegenheit für Versicherungsgesellschaften geworden und unser Tod nichts als ein Geschäft für Beerdigungsunternehmen.” Kapitalismen har övertagit religionens roll.
Som man också kunde vänta sig, kritiserar Nossack religionen och dogmerna: ”Dogmen sind immer schon eine Verkrustung dessen, was man Religion nennen kann. Religion definieren wollen ist breits ein Zeichen von mangelnder Religiosität.”
Vad Nossack aldrig förstod, är att han med det sistnämnda beskrev ett eftersträvansvärt tillstånd, inte en ömklig villfarelse. Vad skall nämligen en kristen med religion till? En annan existentialist, Kierkegaard, begrep saken bättre. Där filosofin slutar tar dogmatiken vid – den dogmatik som sammanfattas i ordet ’nåd’.
Men den vita djävulens dogmatik är ett mäktigt verk i sjuttio eller åttio band och kan rättfärdiga vilken ondska, vilket hat som helst med fulländade satser.