Kanske var Max Frisch före sin tid. En kännspak bok av denne schweiziske författare är Der Mensch erscheint im Holozän. Idag finns det många katastrofmänskor, som isolerar sig i väntan på att något Stort skall ske, som övar sig i överlevnad och bunkrar mat och alla slags förnödenheter för det fall att… och det är väl inte bara rädslan för verkliga, yttre faror utan också en social skräck som bemäktigat sig dem. De är symptom på en samhällssjuka.
En sådan mänska är huvudpersonen i Der Mensch erscheint im Holozän, herr Geiser. Han förfogar i sin isolering över ett Brockhauslexikon i tolv band, gör excerpter som han klistrar på väggarna – för att vara omgiven av fakta och basera sitt handlande på sådana allena. Till slut finns tid bara att klippa ut det viktigaste.
Men han lider av minnesförluster som blir allt svårare och till slut försöker han på sig en flykt från sitt hus – trots det hotande, annalkande oväder som han ägnat sig åt att kategorisera i allt mera omfattande termer. Den misslyckas och han drabbas av ett slaganfall – man finner honom isolerad och hjälplös. Ovädret lägger sig, katastrofen kommer aldrig, men herr Geiser är inte längre den samme.
Jag har en gång drabbats av en sådan människa. Oändlig plåga kan hon förorsaka med sina vanföreställningar, lögner och dimmiga fantasier.