Att resa bort för att komma hem, för att i någon mening komma underfund med och kanske finna sig själv, det är ett tema och ett författargrepp som inte är alltför sällsynt. (Se t.ex. Anita Brookner: Hotel du Lac, 1984 års vinnare.)
Här är det universitetsläraren Edwin Fisher som befinner sig på en engelsk badort. Det händer just ingenting i boken men han tänker mycket: framför allt kanske på sitt brustna äktenskap och sin hustru.
Boken innehåller många litterära allusioner, under- och metatexter och vad helst man nu vill kalla det när en författare stjäl idéer och formuleringar av andra. Men för läsaren innebär det att tankar och insikter kan smyga sig på en bakvägen – såsom i en dröm…
Där jag har min varelse förundrar jag mig själv på sommaren över de spridda stolarna på stranden av ett hav, även om havet bara är en sjö. Öppna för solen men bakom provisoriska barrikader mot medmänskorna exponerar själarna sin sysslolösa tomhet, men de blir dock bruna till kroppen.
(De senaste morgnarna har jag iakttagit en kvinna som med ryggen vänd mot världen i en svart vinterrock står och betraktar den smältande snön i timmar. Varför gör hon på detta viset? Och vem har iakttagit mig medan jag undrat?)