Man undrar om Ishiguros japanska bakgrund ger honom en särskild inblick i butlerns själsliv. I Japan lär det ju gälla att man inte skall tappa ansiktet och att förlust av hedern är det värsta som kan drabba.
Och tanka- och haikulitteraturen äger stundom samma milda vemod som Ishiguros bok. När körsbärsträden fäller sina blad i floden påminns man kanske lika om livets förgänglighet mot den snöhöljda bakgrunden av det höga berget Fuji.
Gustaf Fröding skriver om en syn på Lycksalighetens ö i Ronneby – han återser sin första och mångbesjungna flamma, och i hennes sällskap ett fyraårigt barn:
Och jag tänkte: det är tid att klaga,
jag vill dikta mig en melodi
med all världens vemods vemod i
om min unga dröm, som är förbi,
om det yngsta i min ungdoms saga.
Men han förmår det inte. Han är för ung. Och han konkluderar:
Kanske var jag aldrig riktigt kär
eller kanske att jag ännu är
kär i dig, min allra första flamma!
Det är i själva förälskelsen som Frödings alter ego är förälskad.
Det är som om butlern hade begått ett likartat misstag och inte begripit att han var kär. Nu är han gammal. Men ändå höjer sig vemodet aldrig till tragik – han är, trots allt, för ung i sinnet. Kanske visste han det ändå. Och återstoden av dagen är klar, och ljus.