Vid havet är det som utspelar sig John Banvilles The Sea. Havet, havet, det oföränderliga och ständigt skiftande. Därför också den överlägsna metaforen för mänskolivet men inte för döden.
Huvudpersonen minns. Han minns då han träffade den familj som han aldrig skulle glömma och han minns sin hustru och han minns att hon dog, hur hon dog men inte varför hon dog.
Och i sig bär minnet allt vemods vemod. Marcel Proust kunde också skriva om minnen vid havet men Banvilles persongalleri är mindre till omfattningen och hans minnen är mera detaljerade. Till synes obetydliga gester utan mening växer i betydelse och minsta rörelse i känslan mänskor emellan.
Det är en melankoli som hos Barnes (2011) och en illusionslöshet som hos Flanagan (2014) och en kryllande, myllrande uppsjö av småting – färglösa eller färgrika – med stor betydelse som hos Desai (2006).
Ja, så minns vi Havet!