”Die Umwertung aller Werte” talade Friedrich Nietzsche om. Men även med en stabil moralkodex kan man i livet tvingas ompröva sina värden till den del de tillämpats i bedömningen av medmänskorna.
Allt är inte vad det ser ut att vara. Huvudpersonen i Barnes’ bok verkar att vara en man med både medkänsla och förmåga till inlevelse och ändå begriper han inte det onda han själv har gjort och gör. Men hans onda är inte, liksom Korsspindelns, en medveten ondska utan han handlar i oförstånd.
Kanske finns det ett slags högmod i hans vemodiga storsinthet när han blickar tillbaka på de mänskor som sårat honom och som han själv har sårat. Men bokens vemodiga sensmoral är ändå inte – liksom hos en tidigare (här: senare) pristagare, Kazuo Ishiguro med The Remains of the Day, ett slags uppmaning att gripa dagen utan hos Barnes är det livet självt som är grymt i sin oförklarlighet.
Om nu det meningslösa kan vara grymt. Vi tror ju ändå på existensen av ett innehåll i begreppet ’mening’ när vi finner att något – exempelvis Livet – saknar den.