De två sympatiska tigarna har också sina antipoder.
På det andra cafét sitter en krympande skara vid samma tid på morgonen. Kanske är den större på dagen?
Skälet till detta vikande publikunderlag har ett namn, som inte skall avslöjas här. Namnets bärare och innehavare är nämligen en högröstad man, som föga beaktar sina medmänskors trivsel. Ett sällskap motionärer fick nog och sökte sig en annan samlingsplats, efter att tidigare regelbundet ha sammankommit här.
Ända ut på gatan hörs den högljudde oombett uttala sig om världens gång, om stort och smått. Inte kan han få portförbud bara för sina röstresursers skull så länge de åsikter han uttalar håller sig inom lagens råmärken. De är nämligen mera odrägligt självcentrerade än elaka, mera irriterande genom sin enfald än genom sin explicita aggressivitet.
Framfusighet lärs numera ut på kurser och propageras av medierna och det finns fusighetskonsulter som arbetar på (välavlönad) heltid för att lära, som det förefaller, framför allt yngre kvinnor fräckt armbågande och framhållande av det egna egot.
Ändå är detta själva ursynden, i vilken allt ont i världen har sin rot – lusten att fylla en annan och mycket högre plats i världen än den rätta och lämpliga. Lusten att sätta sig vid högsätet innan man av värden blir ombedd att stiga högre upp, med evangeliets bild.
Hon som hatar krossade ett äktenskap, satte sig själv i både fars och mors ställe, och kom förödelse åstad.
Skrikhalsen på cafét tystnar en gång, frivilligt eller ofrivilligt, hon som hatar har däremot sett till att kommande generationer får lida följderna av hennes hybris också när hon själv fått mull i munnen.